wickedhighway

Svensson Svensson. Vi ser fram emot att fira alla möjliga påhittade högtider tillsammans med våra vänner och familj. Det är påsk med äggmålning, äggletande och påskpresenter, det är midsommar med sill, nubbe och dans kring midsommarstången. Det är jul som varje år går ut på att köpa en lite finare klapp än förra året. Det är nyår då det ska komponeras fantastiska middagar och smällas raketer för miljoner. Missförstå mig rätt, jag är uppväxt med alla dessa traditioner och jag älskar dom, för att jag är så väl som så många andra en bortskämd snorunge.

Vi ska stämpla ut klockan 17.00 på fredagar för att snabbast möjligen kunna ta oss hem till våra nära och kära för att korka upp den där efterlängtade rödvinsflaskan och påbörja fredagsmyset. Och vi klagar över huvudvärken på lördag morgon.

 

Familj och traditioner framför allt. Ändå bor vi ett land där vi aktivt väljer att splittra redan trasiga familjer. Familjer som kämpat för att ta sig hit, till lugna trygga Sverige för att tillvaron i hemlandet inte är en tillvaro. Utan en livsfara. Vår generation har inte sett krig, inte upplevt fattigdom, inte sett familjemedlemmar bli lemlästade, inte sett familjemedlemmar bli avrättade. Nej, vi har inte flytt. Vi kan omöjligt sätta oss in i hur det känns. Men vi kan med en signatur enkelt avgöra att den ena familjen efter den andra inte förtjänar att vara kvar. Det är omänskligt.

 

Jag är inte särskilt insatt i svensk flyktingpolitik. Jag borde vara det. Fler borde vara det. Men jag är insatt i vänners familjeförhållanden. Jag ser nära vänner fara illa av beslut som fattas över deras huvuden, utan minsta tillstymmelse till vad för emotionella effekter det ger med sig.

 

Jag skäms när jag klagar över banala saker. Jag tänker inte. Jag är skonad från att behöva fundera och oroa mig.

 

Vi klagar när vi gör några timmar för mycket på jobbet, vi klagar över huvudvärk som relativt enkelt botas med alvedon, vi klagar till och med över dåligt väder. Det är kanske dags att börja tänka. Och det är tragiskt att det ska behöva drabba en närstående för att man ska vakna. Jag har vaknat, och jag finns här för dig när du än behöver. Det gör så jävla ont, och som skrivet innan, jag kommer aldrig förstå. Men jag finns, och jag lyssnar och mitt hjärta är med dig.

 

Jag kommer förmodligen klaga igen, annat vore lögn och hyckleri. Men jag ska tänka till. Jag ska fan i mig tänka till innan.

 

Och ja, jag vet att folk inte har vatten, barn blir ofredade världen över, kvinnor stenas och människor dör av fullt behandlingsbara sjukdomar. Det berör mig varje dag. Jag har två fadderbarn, jag försöker hålla mig uppdaterad, jag försöker vara påläst. Men nu berör det mig extra mycket att en vän inte kommer få ha kvar sin familj i Sverige, i det land han själv blivit medborgare i. Fan.

Det är inte många saker som rullar min väg just nu..

Saker som suger;

-Att vara halvt dödssjuk, vilket resulterar i att jag inte sett mina vänner på vad det känns som en miljon dagar.
-Att vara halvt dödssjuk, vilket också resulterar i att det är pest och pina att ens orka resa på sig för att göra det mest banala saker, som att gå på toaletten eller hämta vatten.
-Att vara halvt dödssjuk, vilket självklart leder till att man sover större delen av dagen och inte kan sova på natten.
-FOR coming up för mina närmsta, vilket också är en orsak till att jag inte ser mina vänner (de har inte tid, och de har definitivt inte tid att riskera att bli sjuka, vilket resulterar i ensam kirby)
-LIGGSÅR, jag är så jävla trött på att sova, vila, sova. Men jag orkar ingenting annat.
-Att vara så jävla uttråkad. Skjut mig.
-ATT VARA HALVT DÖDSSJUK.. Okej I made my point.

Hejdå bloggen. När jag piggnar på mig kanske jag ska ta och berätta om allt jävla fantastiskt som hänt den senaste tiden (before sickness). Vi får väl se när det blir. Jag vill först och främst hitta ork till att jobba, träna, LEVA och kanske till och med sola. För det, har jag insett är fucking välbehövligt. Lakan.